Om Hyvlar

Du känner den härliga lukten av trä, ser mjuka spån som ringlar sig ur spånöppningen och hör ett försynt svischande ljud. Att arbeta med en vass och väl inställd hyvel är en lustfylld och nästan sensuell upplevelse. Det bjuder ett visst motstånd, men också en behaglig rörelse för hela kroppen. Dessutom blir ytan slätare än något slippapper kan åstadkomma.

Det är inte alldeles enkelt att hantera en hyvel. En och annan har säkert också sett sina snickardrömmar vittra ner till spån vid mötet av skolslöjdens hyvlar. Numera går det i och för sig att leva ett lyckligt liv som söndagssnickare utan hyvlar. Spånplattor, plywood och brädgårdens sortiment av hyvlade lister gör det möjligt att förverkliga många idéer. Men ska man ge sig in på lite mer avancerade projekt i massivt trä då måste man i regel använda hyvel. Dessutom är hyveln utmärkt till många lätta vardagsjobb, exempelvis justera kärvande dörrar och fönsterbågar och snygga upp den solkiga slitna massiva bordsskivan. Det är värt besväret att lära sig att använda hyveln.

En hyvel har många justeringsmöjligheter. Stålets djup regleras med ratten, skruvas den bakåt förs stålet nedåt och spånen blir tjockare.

Ska du hyvla tunna fina spån ska spånöppningen var liten och den ska vara stor vid grovavverkning. Du ändrar den genom att flytta stål och säte. Lossa först klaff, stål och sätets två skruvar. Finns en ställskruv för sätet, ta hjälp av den. Skruva fast sätet igen, med dra inte sönder gängorna genom att dra för hårt. Vid finhyvling ska avståndet mellan stålet egg och spånbrytaren vara kort, ca 0.7 mm. Vid grovavverkning längre, ända upp till 2mm. Står stålet snett i sidled justeras detta med ställarmen. När den första tidens motgångar är övervunna ska man finna att hyveln är ett mycket spännande och fascinerande verktyg.


Hyveln är ett gammalt verktyg. Romarna hade hyvlar och under medeltiden utformades de hyvlar av trä som alltjämt har en stark ställning bland snickare i Europa. Hyveln är kanske det mest klassiska av alla skickarverktyg och har som sådant ett starkt symbolvärde. Det är ingen tillfällighet är många snickerier och möbeltillverkare har bilden av en hyvel i sin företagslogotyp. Här en bild på några gamla godingar i trä.

I mitten på förra seklet skapades i USA den hyveltyp av gjutjärn som nu är den mest populära. Leonard Baily uppfann inte hyveltypen, men han svarade för viktiga och avgörande förbättringar och startade en framgångsrik produktion i Boston på den amerikanska östkusten. 1869 köptes hans företag av den nu mycket kända verktygstillverkaren Stanley som på sätt fick marknadens bästa hyvlar i programmet. Stålet var stabilt infästat i hyveln och en genomtänkt mekanik tillät ändå fina justeringar. Stålets läge och även spånöppningens storlek kunde ändras. Alltjämt är hyvlar ett av Stanley’s paradnummer och fortfarande heter de mest påkostade hyvlarna Baily. Hyveltypen har också plagierats friskt världen över och så sker alltjämt.

Under perioden 1900 till ca 1940 tillverkade Stanley en hyvelserie med en konstruktion som var överlägsen Bailys. Typen gick under namnet Bed Rock och stabiliserade stålet bättre och underlättade också inställningen av stålet och spånöppningen. Någon större import till Sverige torde det aldig ha varit frågan om. Jag har aldrig sett en sådan Stanleyhyvel i Sverige. Idag tillverkar amerikanska LieNielsen och brittiska Clifton repliker av dessa hyvlar. De håller mycket hög klass och kan köpas via postorder av Rosengrens Verktyg i Örebro.

Leonard Bailys ursprungliga storlekar med sina beteckningar lever lustigt nog kvar oförändrade. De två minsta storlekarna är för små för praktiskt bruk och mycket sällsynta. Putshyveln i storlek nr 3 med stålbredden 45 mm har kanske varit den vanligaste. Den 5 mm bredare putshyveln nr 4 är dock att föredra. Den är tillräckligt liten att klaras med en hand i trängda lägen men stor nog att ge ordentlig plats för bakre handen i utrymmet mellan järn och handtag. I nr 3 är det trångt.

De större storlekarna kallas på svenska och tyska för rubank och används för att rikta upp ett trästycke. Nr 5 är i princip en dryg decimeter förlängd nr 4. I engelskspråkiga länder har den benämningen "Jack". Den särskiljs alltså från de två större nr 6 och 7 som också är snäppet bredare med stålbredden 60 mm. De kallas för "Jointer". Tidigare förekom också en ännu större storlek nr 8 i viss utsträckning. Idag tillverkas den av indiska tillverkaren Anant.

Block- eller stöthyveln utvecklades ursprungligen för att snygga till de block av ändträ som slaktarna använde. Snart fick finsnickarna upp ögonen för dess möjligheter. Hyveltypen är liten och behändig och klaras lätt med bara en hand. Det är ingen hyvel för stora ytor men bra till kanter och hörn. Den enklaste varianten är hyvel nr 110 som många tillverkare har eller har haft på programmet. De mest påkostade typerna är nr 9 1/2 och 60 1/2 med justeringsmekanik för ståldjupet och ställbar spånöppning.

Gamla och nya hyvlar
från vänster, en ny hyvel nr 8 från indiska Anant, hyvel nr 7 från tyska Kunz. Det bakre handtaget har en tidigare ägare, som var yrkessnickare, nytillverkat i vacker alrot och efterhand reparerat och förstärkt. Sedan följer hyvel nr 6 Anchor från Järnboolaget i Eskilstuna, Lustigt nog har jag träffat på två gamla ex av denna hyvel med en för liten och trång spånöppning. Efter en slipning som ökade dess bredd har hyvlarna blivit riktigt bra. Därefter den blå nr 4 från ACO i Eskilstuna. Desssa fyra hyvlar är rubankhyvlar. De två följande är putshyvlar, nr 4 från Memo i Eskilstuna och nr hyvel nr 3 är av märket Handy, svensk tillverkning av okänd ålder. Associationen till och förväxlingsrisken med Stanley Handyman kanske inte är helt oavsliktlig? Längst till höger nya blockhyven nr 9 1/2 från Stanley. På bänken den klassiska fals- och simshyveln nr 78. Hyveltypen tillverkas alltjämt

Här i Sverige tillverkades och salufördes hyvlar av flera företag i framför allt Eskilstuna under efterkrigstiden. "Forskningsfältet" är ännu en smula obearbetat. De som var med på den tiden är stor utsträckning borta. Vet någon mer och har något att berätta så är jag tacksam för alla upplysningar om gamla tiders hyveltillvrkning i Sverige. Har du något att berätta, maila!

Huvuddragen förefaller vara dessa: Järnbolaget tillverkade ett ganska stort program med hyvlar under namnet Anchor som ofta hittas på loppmarknader. Den kända Eskilstunafirman E. A. Berg tillverkade inga hyvlar utan endast hyvelstål. Hellstedt och Adolf Ståhl var två eskilstunagrossister som saluförde tillköpta hyvlar under de egna namnen.

Memo, som är det enda av de här uppräknade Eskilstunaföretagen som ännu finns kvar och idag sysslar man framför allt med formsprutning i plast. Memos hyveltillverkning är värd några rader. Inte minst därför att de Memohyvlar som jag hittat på loppmarknader har alla varit välgjorda och värda att sätta att sätta istånd. Företaget startade 1947 i Eskilstuna. Namnet utgör en forkortning av MEtallMOdeller. Memo hade även en period i början på 60-talet en hyveltillverkning i Torsvik i Värmland. Man tillverkade även hyvlar för andra leverantörers räkning. Bahco och EPA-varuhusen, som sålde verktyg med namnet Bison, var några kunder. Memo fick ekonomiska bekymmer runt 1970 och hyveltillverkningen övertogs då av en eskilstunafirma med namnet Andersson och Co som tillverkade och sålde hyvlarna under namnet ACO. Den tillverkningen övertogs i sin tur av Mellösaverken utanför Flen vars huvudprodukt egentligen var tumstockar. Mellösaverken köpes slutligen av tumstocksgiganten Hultafors 1980. Försök gjordes då enligt uppgift att flytta hyveltillverkningen till Afrika men där tar mina spår slut.

Den som vill fördjupa sig i hyvlarnas värld ska finna ett studieområde som det går att drunkna i. Det finns ett otal varianter för de mest skilda ändamål. En tråkig sida av saken är utbudet av nya hyvlar minskar snabbt då yrkessnickarna jobbar alltmer med maskiner. Den som söker något utöver de allra vanligaste är därför i stor utsträckning hänvisad till begagnatmarknaden. Det positiva är att det går att göra fynd på loppmarknader och auktioner, gjutjärnshyvlar är slitstarka saker. Även ganska förfallna och vanskötta hyvlar går att få fason på med lite arbete med putsning och slipning. Trähyvlar är ofta mer problematiska. Sulan slits och efterhand blir spånöppningen allt större. Men visst kan man också hitta träfynd och den händige entusiasten kan ersätta den slitna sulan med en ny.
.
Här i landet står priserna på begagnatmarknaden i rimlig relation till bruksvärdet. I USA har det däremot uppstått en samlarmarknad med fantasipriser på vissa sällsynta varianter. Hittar du en USA-tillverkad Stanley-hyvel No 164, tillverkad mellan 1926 och 1943 i gömmorna så kan du kanske finansiera USA-resan. För ett välvårdat exemplar har en samlare på auktion i Harrisburg betalat 4.500 $ !

Klicka här för att komma tillbaka till förra sidan!